En utredning om konstnärernas villkor

”Vi måste ge oss i kast med uppgiften att bereda konstens skapare och utövare bättre villkor inte i dirigerande syfte, men i hjälpande och stödjande avsikter. Konstnärernas skapelser kan inte och får inte betraktas som enbart marknadsprodukter, för vilka en tillfällig ström av efterfrågan sätter in eller uteblir. Detta tillstånd leder till en uppenbar misshushållning med begåvningar och talanger. Får detta tillstånd fortsätta, löper vi den allvarliga risken att se de i eminent mening kulturbärande och kulturskapande människorna mista sitt fotfäste i samhället.”

Ragnar Edenman, 1959

17 november i år tillsatte Kulturdepartementet en utredning om konstnärernas[*] villkor, den första på många år som fokuserar på de skapande och utövande yrkespersonernas roll i kulturpolitiken, och statliga insatsers betydelse för hur dessa kan verka professionellt.

I svallvågorna efter 1973 års regeringsform började 1974-76 en samlad statlig kulturpolitik ta form – politiken ska ”skapa sådana villkor för de professionella konstnärerna att de kan basera sin försörjning på ersättning för utfört konstnärligt arbete”. Idén är att tillförsäkra samhällets medborgare om nyskapad kultur av hög mångfald och kvalitet, genom att professionella yrkesutövare ges möjlighet att skapa den, på samma sätt som professionella läkare och lärare ger oss läkande och lärdom. Sedan dess har en lång rad konstnärspolitiska utredningar genomförts med i stort sett samma direktiv, och med liknande resultat. Frågorna verkar antingen mycket svåra att lösa, alternativt är viljan att lösa dem liten.

Vad flera utredningar kunnat konstatera, är att det inte egentligen är lagar och regler det är fel på, det är tillämpningen av dem som åstadkommer problem för såväl konstnärer som myndigheter. Fortfarande utgår samhällets stödfunktioner i praktiken från att alla medborgare är fast anställda hela livet hos en enda arbetsgivare, och de som inte är det – tex merparten av alla konstnärer – får skylla sig själva och skaffa sig ett riktigt jobb. I själva verket arbetar idag nästan en tredjedel av landets arbetsföra befolkning som vikarier, visstidsanställda eller egna företagare, med eller mot sin vilja. Det som ursprungligen var ett konstnärsproblem, utvidgar sig gradvis till hela samhället.

Förra regeringen gav oss Kultursamverkansmodellen, som på ett genomgripande sätt förändrade hur kulturverksamhet finansieras, men inte särskilt mycket hjälpte (eller stjälpte) de individuella konstnärernas möjligheter. Låt oss därför hoppas att denna utredning lyckas i sitt uppsåt att ”föreslå eventuella förändringar för att förbättra möjligheterna att verka som professionell konstnär i hela landet”. Samt att ansvariga politiker dessutom ser till att genomföra föreslagna förändringar den här gången, för att fortsatt tillförsäkra oss om ett långsiktigt hållbart blomstrande musikliv i Sverige.

Utredningen om Konstnärernas villkor förväntas vara klar i slutet av februari 2018, precis lagom till Föreningen Svenska Tonsättares hundraårsjubileum.

Tills dess det ber jag få tillönska ett utomordentligt 2017!

Martin Q Larsson
ordförande

[*] ”Begreppet konstnär innefattar upphovspersoner och kulturutövare inom samtliga konstområden. Professionell konstnär är samtidigt ett begrepp under ständig omprövning.”

PS. Strax innan jul släppte Konstnärsnämnden en ny undersökning om konstnärernas inkomster, som visar att konstnärerna i Sverige:

• släpar efter i inkomstutvecklingen
• får allt mindre bidrag
• är allt mer välutbildade
• ofta kommer från välutbildade hem
• bor i och flyttar till storstadsregionerna

– Siffrorna visar att konstnärernas inkomstutveckling under de senaste tio åren ligger långt under befolkningen i stort, säger Konstnärsnämndens direktör Ann Larsson.

Rapporten kan laddas ner i sin helhet här.