Lösningen

"Vi tänker inte ge oss innan alla som kan och vill arbeta också ges möjlighet att få ett jobb." ur Alliansens jobbmanifest 2010

1933 lanserade Franklin D Roosevelt The New Deal, en serie reformprogram som lyfte upp USA ur den ekonomiska kris landet försatts i av börskraschen 1929. Ett av de bärande elementen i Roosevelts politik var Federal One, ett fyrfaldigt program inom bildkonst, musik, teater och litteratur, vilket syftade till att stödja de konstformer som inte överlevde på marknadens villkor, och betonade konstens roll som en omistlig del i samhällsmaskineriet. Federal One designades i samarbete med konstnärernas intresseorganisationer, löpte under sex år, och gav under tiden skjuts åt namn som Jackson Pollock, Mark Rothko och Orson Welles. 16 000 musiker gav varje vecka konserter för tre miljoner åhörare, och musikundervisning åt 132 000 barn och vuxna i 27 delstater.

Två av de problem nutidens svenska välfärdssamhälle har att brottas med är dels försörjningen för svenska konstnärer, dels ungdomsarbetslösheten. I sitt sommartal presenterade statsminister Fredrik Reinfeldt sin egen lösning för det senare; att sänka restaurangmomsen till 6%, vilket beräknas kosta 5,4 miljarder kronor, och ge 4 000 nya jobb* (dvs 1 350 000 kr/st).

Inte alla ungdomar har intresse eller fallenhet att studera vidare vid högskolor och universitet, utan ställer sig istället till arbetsmarknadens förfogande. En första anställning, som i sin tur kan leda vidare till nästa, och på sikt en karriär, en yrkeskompetens, ett livsöde. Problemet är bara att det finns förtvivlat få tillgängliga jobb att söka inom denna kategori; lediga arbeten som inte kräver särskilda förkunskaper, men ger acceptabel lön och drägliga arbetsförhållanden.

Varför inte? Jo, för i stor utsträckning innehas dessa tjänster av svenska konstnärer, som är tvungna att besitta dem, eftersom det under rådande förhållanden inte går att försörja sig på sin konst. Ett okvalificerat jobb, som ger en fast halvgod lön, och inte kräver särdeles mycket kreativitet av arbetstagaren, är ett utmärkt komplement till den fantastiskt osäkra ekonomiska verklighet de allra allra flesta tonsättare, frilansmusiker, bildkonstärer, författare och andra konstskapare lever i.

Man arbetar sina timmar på posten, eller åldringsvården, eller kör buss, och vet att man kommer att ha råd att köpa både mat och betala hyra nästa månad också. Samtidigt har man tillräckligt mycket kreativ energi kvar efter arbetsdagen för att orka sysselsätta sig med sitt egentliga yrke; att skapa fantastisk konst av olika slag. Och man är inte intresserad av att avancera inom yrket för att sålunda lämna plats för nyanställningar; ett oambitiöst brödjobb fyller väl sitt syfte att ge just brödet för dagen.

Femtonde juni lanserade Konstnärsnämnden tredje delen av sin undersökning av svenska konstnärers inkomster. I den kan man bland annat få svart på vitt bevisat vad många redan trodde; konstnärer arbetar fler timmar per vecka än riksgenomsnittet, samtidigt som medianinkomsten är 15% lägre. Man har fler arbetsgivare och större andel projektanställningar och egenföretagare än resten av samhället. Men trots att så många som 25% av de tillfrågade varit arbetslösa någon gång under 2008, var det bara 4% som var arbetslösa mer än hälften av året. Konstnärer är med andra ord inte slöa typer som slår dank, dricker rödvin och väntar på inspiration, de är kreativa själar som på ett eller annat sätt ser till att trygga sin försörjning. Om de får möjligheter.

Studien visar vidare att svenska konstnärer i genomsnitt ägnar 73% av sin arbetstid (46 h/vecka) åt direkt konstnärligt arbete och administration av detta, och hämtar därigenom 61% av sin inkomst. Och lyssna noga nu, herr Statsminister (och alla ni andra också, förstås) om du orkat läsa så här långt, för nu kommer det, lösningen på dina problem. Skulle riksdagen istället lägga 5,4 miljarder på att se till att bildkonstnärer, författare och tonsättare som kan och vill arbeta ges möjlighet att få ett jobb, inom sitt yrke, skulle vi i gengäld – baserat på dessa siffror – kunna lösgöra sammanlagt cirka 9 000 heltidstjänster (eller i praktiken snarare 20 000 deltider). Som bonus skulle landets medborgare erbjudas mer teater, dans, musik, ord och bild av högre kvalitet än någonsin tillförne, och Sverige skulle ytterligare stärka sin ställning som ursprungsland för internationella succéer.

Dessutom skulle mellan tio och tjugo tusen ungdomar kunna erbjudas arbeten med hyfsade löner och arbetsförhållanden, en möjlighet att klara sig själva, en ingång i samhället. Kanske är det dags att Sverige blir ett föredöme för USA den här gången, och än en gång bevisar den gamla framgångsmaximen:

Ska man rädda ekonomin, då ska man satsa på kultur.

Martin Q Larsson

ordförande

*Grundförutsättningen för detta är att restaratören väljer att lägga de nyvunna nitton procenten antingen på menyprissänkningar eller nyanställningar, och inte alls i sin egen ficka. Skulle regeringen istället själva anställa alla fyra tusen, skulle de få en månadslön på 86 000 kr.