Vad är det för nytt som tär och spränger?

I somras erupterade i Aftonbladet en debatt om repertoaren vid våra svenska konserthus; vem bestämmer vilken musik vi får höra när vi går på konsert? Som brukligt är försvarades tingens tillstånd hårdnackat av de som etablerat dem, oaktat om de går stick i stäv med uppdraget. Huvuden sticks i sand, kritik kastas tillbaka.

Att förestå en konstnärlig institution skulle kunna vara så mycket mer, borde vara så mycket mer än vilken utländsk dirigent som ska bokas för säsongen. En offentligfinansierad institution har möjligheter; att pröva nya sätt att presentera sin musik, att entusiasmera den som aldrig törs gå dit. Vad är viktigt för nutidsmänniskan? Hur kan jag som individ bidra i den stora helheten? Att leda samhällets offentliga samtal, inte ignorera det.

Ja visst har huvudmän och samhälle hårda krav på leverans. Det ska de ha, det är det som vi betalar för. Ja visst är det svårt att driva och förändra en stor och komplex verksamhet. Det kräver timing och resurser men framför allt så krävs det mod, och en stark och obändig gemensam tro på konstnärlig förnyelse. Det krävs att de som fått politiskt ansvar själva tänker över vad de vill med ett konserthus och vart de vill att det ska styras.

Vi lever i en tid där vi kan få allting från hela världen med ett klick. Det är bättre att vi hör på Brahms direkt från Wien eller New York på iPad. Det är bättre att vi involverar vårt eget samhälle i vår konserthussal, att vi bjuder in en filosof, en tonsättare, en utrikeskorrespondent, som bringar in sin värld till vårt kulturhus, och bearbetar den i klingande musik. Tillsammans, för det är det som skiljer oss från digitala medier; i ett konserthus sitter vi en massa människor bredvid varann. Alla i varsin roll medskapande, det är därför vi kommer dit.

Ja visst krävs det lite tid att ta oss dithän, men det krävs framförallt initiativ att förändra; att vi på allvar vill låta kulturen vara en obunden och utmanande kraft i samhället. Det krävs att vi samarbetar över gränserna. Gränser som varken satts av Gud eller Regeringen, men som verkar ha funnits där så länge nån kan minnas. Låt oss hoppa över skaklarna och ta varann i hand – politiker, tonsättare, musiker, konserthusledningar och vanligt folk – och tillsammans förnya de tjugotre konserthus och operor vi har i Sverige, med en mångfald av uttryck och möjligheter. Nytt som gammalt, hört som ohört, högteknologiskt som organiskt. Och låt oss börja nu, i höst!

För den tiden börjar komma då vi når en kritisk punkt. När Centrum måste börja adaptera Periferin, och ta dess teser till sig. Eller inavlas och tyna bort, så Centrum uppstår någon annanstans.

Martin Q Larsson
ordförande