2016-09-07
Ledare Tonsättaren 4 2011

Förvandlingen

och vad vi kan göra åt den
Svenskt kulturliv befinner sig just nu i en fas av förvandling. Regionaliseringen av statliga kulturmedel, nedläggandet och igångsättandet av myndigheter på kulturområdet, det förändrade sättet att distribuera och konsumera musik via internet. Och den kanske viktigaste komponenten i förvandlingsmaskineriet; det senaste decenniets explosion av antalet aktiva konstnärer.

I slutet av 1900-talet hade Sverige ett arbetslöshetsproblem, vilket respektive regeringar valde att hantera på framför allt två sätt. Dels uppmanade man folk att bli egenföretagare, något som stora delar av konstnärsområdet svalde med hull och hår; inte för att man nödvändigtvis ville starta en egen firma, utan i de flesta fall för att man såg det som enda utvägen att överleva. Jag tillhör själv denna skara ofrivilligföretagare, på gott och ont.

Men framför allt såg man till att utbilda Sverige ur krisen; man tillsköt pengar till existerande universitet och högskolor, och startade ett antal nya. Satsningen var bred och inkluderade även konstnärliga utbildningar, vilket gradvis ledde till att de fick allt fler studenter. Något som i sin tur resulterat i att vi idag har en exponentiell tillväxt av högt utbildade – och i de flesta fall synnerligen begåvade – konstnärer av olika slag, inte minst tonsättare. I mitten av 70-talet studerade sammanlagt 4 elever på kompositionsutbildningen vid Kgl Musikhögskolan i Stockholm, på den tiden enda utbildningen i Sverige. Idag studerar ca 60 elever på ett antal undervisningsorter runtom i landet. Om ett par år är de alla ute i arbetslivet som nyutexaminerade tonsättare.

De flesta av dessa har ingen möjlighet att arbeta professionellt på marknadens villkor, utan är i behov av stöd av något slag, i dagsläget i allmänhet från stat, landsting eller kommuner. (Inget konstigt med det, även de flesta läkare, lärare, forskare och många andra yrkesgrupper lever uteslutande eller delvis på offentligt stöd.) Samtidigt har inte det offentliga stödet till konstområdet hängt med i dess utveckling. Sverige är det enda landet i EU som höjer sin kulturbudget inför 2012, men samtidigt som den går upp med några procent, ökar mottagarsidans antal med mångdubbelt fler procent. Vilket i sin tur antingen leder till att det blir mindre pengar till var och en, eller att enbart några få kommer i åtnjutande av offentliga medel.

Nu ska vi inte begå tankefelet att kulturpolitiken ämnar till att försörja ett antal fattiga konstnärer; svensk kulturpolitik har alltid syftat till att kunna erbjuda svenska medborgare kultur av hög kvalitet. Och just i dessa dagar är det precis vad de får. Aldrig någonsin tillförne har det framställts så mycket ord, bilder, teater och musik som idag, aldrig någonsin tidigare har det funnits en så bred palett av uttryck att välja från.

Tyvärr skapas en överväldigande del av dessa kulturyttringar av högt professionella yrkespersoner, under allt annat än professionella förhållanden, ofta med ringa ersättning – om någon över huvud taget. Svenska tonsättare skördar i detta nu internationella framgångar med musik som komponerats för långt under svensk minimilön, och repeterats in av några av landets främsta musiker, under rena hobbyförhållanden. Varför? För att vi tycker det är så roligt? Eller för att detta är enda möjligheten att kunna utöva vårt yrke, och i slutänden erbjuda svenska medborgare högkvalitativ musik?

Dagens tonsättare nöjer sig inte med att sitta och vänta på att bli upptäckta. Dagens tonsättare alstrar sina egna möjligheter, finner nya arenor, skapar nya samband. Dagens tonsättare satsar all sin tid och all sin ansenliga kreativitet på att skapa något relevant, på att vara närvarande i nutiden, på att skapa något tidlöst, på att nå ut med vår konst. Tur är inte något man har, det är något man skaffar sig.

Vi är inte ute efter att staten skall ge eviga stipendier till alla svenska tonsättare, på det att vi kan göra vad det oss lyster. Vi vill bara ges möjligheten att kunna verka på samma premisser som övriga grupper i samhället, att komma i åtnjutande av välfärdssamhälleliga privilegier som sjukfrånvaro, föräldraledighet och pension. Att kunna planera sin egen ekonomi mer än tjugo minuter in i framtiden. Att ge utrymme åt fortbildning och personlig utveckling inom vårt eget fält. Att jag och mina kollegor ska kunna ägna ett halvår av vårt liv åt att skapa ett musikverk som skall skänka människor och medborgare frid eller revolution i de tider som skola komma.

Vi behöver inte världen serverad på ett silverfat, vi önskar bara att saker vore lite lättare. Med ett penndrag kan man underlätta skapandet av privata stiftelser för kulturändamål, ändra skatteregler eller bolagsformer för våra mikroskopiska företag, reglera användningen av de skattemiljarder som redan läggs på offentliga institutioner så att de tydligare efterlever budskapet i budgetpropositionen för område 17 – Kultur, medier, trossamfund och fritid – ”att ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället”.

Martin Q Larsson
ordförande